Lisa Dahlberg

Då var det äntligen gjort! Det har pratats och spekulerats från alla håll och kanter. Vem vinner?Kommer hon att orkar? Klarar han 95km utan att ha cyklat något? Osv...
Igår startade familjekampen mellan mig, Oscar, mamma och pappa. (mamma och pappa räknas med trotts att dom inte är något hot mot mig)
Pappa startade först av oss och jag startade 20 min efter honom. 10 min bakom mig startade mamma och 20 min efter startade Oscar. En skulle jag jaga ikapp, samtidigt som jag har en jagande och hungrig nybörjare(Oscar) efter mig som ville inget mer än att cykla ikapp mig.
Jag bestämde mig för att börja lite lugnt för att inte ta ut mig för mycket eftersom det ändå var ett par mil jag skulle ta mig igenom. Jag visste inte alls hur banan såg ut eller hur det skulle vara. Kämpade på och kände hyfsat pigg i benen. Jag är glad att jag är en van cyklist och att jag har teknik sedan tidigare. När det gick nerför dundrade jag förbi en för en. Kändes förbannat bra! När det var 2 mil kvar började jag känna att kramp var på väg. Lyckligtvis klarade jag mig från det. Jag vågade fortfarande inte riktigt köra på, eftersom jag vet att den härliga väggen kan komma. Dessutom har det ju hänt mig tidigare när jag bara hade 5 km kvar. Den här gången tänkte jag att jag måste försöka ge lite mer. När jag hade milen kvar kändes det otroligt mycket i benen och i ryggen. Vågade fortfarande inte ge allt. När 5 km skylten kom kände jag att de är vinna eller försvinna. Hittade en kille som höll ett högt tempo och målet var att ligga bakom honom hela vägen in till mål. Inga problem! Jag släppte honom inte och gav verkligen mina sista krafter för att hänga med hans tempo. Det kändes förbannat bra och jag blev lite sur på mig själv att jag inte hade vågat stå på lite tidigare. När jag korsade mållinjen kände jag mig otroligt nöjd över att jag hade klarat de. Jag var helt slut och spänd över hur det gick för dom andra. Pappa hade jag koll på eftersom jag hade kört om honom. Efter ett tag kom Oscar in i mål och vi kollade på varandras klockor. Min tid var en minut snabbare en hans. Frågan vara bara om det stämde?
När vi alla hade kommit i mål åkte vi hem och när jag kollade på min telefon, hade resten av familjen och Oscars familj grattat mig för att jag hade vunnit över Oscar med 1 min och 5 sek. Tydligen hade det varit väldigt jämt och alla som hade följt oss tyckte att det var oroligt spännande. Oscar själv trodde verkligen att han skulle cykla ifrån mig och vinna med ett par minuter. Nu har jag i alla fall bevisat att han inte kan slå mig i cykelvasan.
Måste tillägga och jag är riktigt imponerad av min mamma som var otroligt duktigt och körde hela loppet. Även min pappa som kämpade sig igenom med kramp och cyklade in på en bättre tid än tidigare år. Jag är stolt över er!